1
I påskas var jag på kanarieöarna med pappa. Min familj har vart på den ön flera gånger, så det var ingen nyhet dirket för oss att åka dit. Enda skillnaden var att den här gången åkte bara pappa och jag, mamma och pappa skiljdes för några år sen. Både pappa och jag såg väldigt mkt fram emot resan. Men när vi kom dit började jag må SKIT psykiskt, jag kallar det för att man "mår illa" psykiskt, ungefär som när man är magsjuk, fast inombords då givetvis. Jag hade ångest, oro, var nedstämmd och kände mig jävligt vilsen och otrygg- helt utan anledning. Hela semestern var förstörd av hur kass jag mådde psykiskt. Vi bodde på ett skitfint hotell nära standen, bra väder, god mat, fin strand, härligt hav, vackra miljöer. Semestern hade ALLT man kan förvänta sig och mer än så. Sen när jag kom hem på kvällen gick jag dödstrött och la mig efter flygresan. Morgonen därpå mådde jag toppen igen. Mamma som är klok sa att hon tror att jag undermedvetet förknippade den jävla ön med alla trevliga semestrar vi haft tillsammans som en hel lycklig familj och nu var läget annorlunda. Och det skapade ångest och sorg trodde hon. Mkt troligt. Men även om den här semestern var kass psykikst lärde jag mig mycket om mig själv och om känslor. Känslor kan komma ut helt oväntat, vi planerar och tror att vi har koll men rätt var det är kan det smälla av inombords och då är vi mer eller mindre maktlösa att tukta våra känslor om vi inte får hjälp. Jag gjorde också en annan viktig insikt på min resa. Jag insåg att känslorna blir värre om man "trycker ner dom". När man trycker ner sina känslor ligger dom och gror där och plötsligt kokar det över och då blir det 100 gånger värre att möta dom än om man hade mötit känslorna oavsett hur jobbiga dom är från första början. Jag pratade inte med pappa en enda gång hur urkass jag mådde inombords under resan. Han tror faktiskt än idag att jag njöt av resan och att det var en toppenresa för mig på alla sätt. Men så får det vara. För innerst inne känner jag skam och skuld mot migsjälv trots att jag vet att jag inte valde att må så dåligt som jag gjjorde. Jag tänker på alla dom som aldrig vart på en solresa eller får bo på ett lyxigt hotell på stranden. Jag vet att det är fel att tänka så men jag valde att hålla det för mig själv, även för att inte få honom att själv börja deppa. Det är sjukt att en drömresa som den kan kännas så hemsk trots att det inte hände något konkret som kunde utlösa ångest eller sorg... Ville bara skriva av mig....