1
Jag är sjuk. Infekterad. Äcklig. Något osynligt som inte jag kan se, men alla andra kan. Det måste vara så, det måste vara därför alla stöter bort mig. Långsamt, och inte uppenbart, men de gör det. Och dem som inte stöter bort mig stöter jag bort. Jag måste vara sjuk på något sätt. Jag vill ju ha någon att prata med, någon att berätta allt för men jag kan inte, inte ens för mina närmaste vänner. Därför gör det så ont när jag känner hur isolerad jag är. Alltid ett fejkat leende på läpparna. Tror aldrig jag svarat annat än "bra" på frågan: Hur mår du? Så mycket som är fel, som inte går att åtgärda. Jag blir orolig, nästan rädd. Gå till en psykolog, prata med någon. Det går inte. Jag kan inte. Jag vill inte. Eller lite vill jag ju. Men det spelar ingen roll. Inget kommer att förändras. Jag kommer att fortsätta hålla inne allt som går att dölja. Inget kommer ut. Hur botar man någon vars hjärna inte går att bota?